måndag 14 november 2016

När människan sjönk så lågt

Jag sitter i skolan och skriver på mitt slutarbete men kan nippanappa koncentrera mig. Jag vet inte hur jag skall beskriva känslan jag känner just nu. Det är en slags uppgivenhet på vissa sorters människor kan man säga.

En vänskap kom till sin ände igår. Och det känns inte ens illa. Jag tror det var skrivet i stjärnorna någonstans att det skulle sluta just såhär. Jag har längs hela vår vänskapstid stått bredvid och tagit skit, blivit nertryckt i skorna, bara tagit emot allt utan att säga att det varit oschysst. Sett på när andra av hennes vänner stuckit från hennes liv men inte sagt något eftersom jag velat skydda henne från henne själv.
Vi sågs på helgen och det var så obehagligt. Negativiteten hängde hela tiden som ett moln över oss. Jag kände mig irriterad. Jag tror det var för att jag tänkte på alla de gånger hon lovat att komma och hälsa på de senaste 2 åren men inte dykt upp, meddelat samma dag att hon inte kan komma. Så jag hade liksom inställningen "jag tror det när jag ser det" om hon verkligen skulle dyka upp eller inte.

Jag har redan en lång tid reagerat på att hon är bitter på andras framgång. T.ex. om jag gläds över något jag åstadkommit eller varit med om har hon bara tryckt ner mig och börjat prata om sig själv och sin framgång. Jag har aldrig fått ta plats. Det är en av de sakerna som irriterat mig mest och det reagerade jag på då vi sågs också att hon inte förändrats på den fronten just alls. Please friends, om jag någonsin håller på att bli likadan let me know!

Den här personen är ganska dålig på att ta emot kritik, även om det är konstruktiv kritik, dom skyddande taggarna vänds utåt direkt. Så jag har aldrig liksom velat ens säga emot tidigare.

Nu är det ju så att jag slutat äta mina depressionsmediciner (efter över 6 år) den tolfte oktober och jag mår bra. Den skillnaden jag märkt själv är att jag vågar säga mer öppet vad jag tycker och tänker (den förändringen märkt jag nog av redan efter sommaren) så nu var det egentligen första gångerna jag sade emot henne vad jag tyckte och tänkte. Och det var bara bagateller - I promise! Jag kan berätta att hon blev sur på mig för att hon frågade om hon skulle skära upp grönsakerna till frukosten och jag svarade Nä, man kan skära efterhand så mycket man vill ha för att undvika matsvinn. Men bara för att hennes lilla vilja inte gick igenom så.... världens undergång!

Hon åkte hem och jag kände mig lättad i sinnet.

På kvällen såg jag att hon hängt ut mej (utan namn) på sin facebookvägg. Liksom en 30 åring... vem gör så? Nu hänger ja istället ut henne på min blogg, så jag är väl inte bättre? Men i alla fall. Jag samlade mod till mig och skrev till henne på messengern att jag kände under hela hennes vistelse hos mig att det var spänt mellan oss och att det helatiden låg en negativitet över oss. Jag skrev diplomatiskt (yeah, för diplomatik is my thing) att det säkert bara inte är meningen att vi ska umgås just nu. Att vi antagligen växt ifrån varandra. Att det bara inte är ment to be just nu men att senare kanske vi kan va vänner igen. Sen skrev jag att jag också ser vad hon skriver på sin vägg ifall hon inte vart medveten om det. Nåja, då svarade hon bara "du har rätt det handlar om dej" och då blev jag sådär att "men vafan, vi känner ju lika om varandra, varför kund hon int bara säga något, utan att hänga ut mig på sin facebookvägg" så jag bara tänkte, fine om de e sådär man sköter konflikter så kan ja lika gärna blockera henne.

Skulle jag inte ha bordat göra tydligen, sen kom det SHITSTORM på mina vanliga meddelanden. Jag är tydligen feg som blockerade henne (eh, ursäkta vem är feg, vem vågade inte säga rakt till mig? Utan skrev på sin facebookvägg istället?) "Du kommer aldrig att bli frisk" (nej nej, sjunk inte lägre i mina ögon nu snälla?!) "Du har hat och avundsjuka mot folk som försöker leva normalt" (sorry nu bara, men jag har inte ens en jävla aning om vad som är normalt?!) "Jag grät när ja gick från ditt" Well, jag räknade ner timmarna tills du skulle till ditt tåg. 

"Jag räknade ner timmarna till att slippa ifrån dig. Fortsätt med dina psykomediciner"
Jaaaaz, jag kanske borde ge några piller åt dej eller?
Alltså, att gå så lågt att man hänvisar till nåns "sjukdom" dvs. min panikångest och depression och beordrar mig att ta en medicin som jag lärt sig att leva utan... Fifan. Jag hade haft chans att hänvisa till hennes fetma, hennes psykiska sjukdomar, hennes etniska bakgrund vad som helst men jag gjorde inte det för THATS NOT MY THING. Men jag vet att hon skrev om mina mediciner och min "sjukdom" för att lyfta sig själv och få sig själv att känna sig bättre.

I'm doin' better without ya giiirl.

 Wait... de blir bättre: "Du är bara så bitter på din ensamhet. Du kommer att dö ensam. Du tror du har vänner....ja men kommer du att ha nån att leva med i framtiden. Du har alltid haft den där masken. I 4 veckor har jag velat säga saker till dig men har inte velat såra dig. Men bra att jag skrev det (på fb väggen?!) så såg du det så att du visade din verkliga face"


Alltså hjääälp.
Haha.
Hon kör med "du har ingen pojkvän"-kortet. Yay! Jag förstår inte, hon är nog annars så jävla tarkka med att säga sin åsikt men plötsligt sitter hon i fyra veckor och pantar på någonting hon vill säga.... Weird. Ja, jag svarade att jag hellre dör ensam än patetisk. Och egentligen, vi är ju alla ensamma in the very end?! Sen undrar jag vad hon vet mer om mig som inte jag vet? Och vad är det för mask hon snackar om? Tell me more. I wanna know! Jag försökte skriva bara att well, vi är båda fulla med skit, men kanske vi avslutar detta med vår värdighet någolunda i behåll.

Så att jo. Nu har jag åxå fått hänga ut henne, tagit mej ner på hennes nivå. Nu kan jag fortsätta med mitt bittra liv. And yes. I'm definitely doing better without you.
Tänk att jag stått ut 5 år med den där förnedringen. Känns så bra att den är över nu.

En börda flög iväg från mina axlar.
#tobecomeabetterme


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar